Midnattsglass

Jag har förmodligen haft uppemot femton bloggar i mitt liv.

Jag kan ha startat en, använt den i tre dagar, sen loggat ut och aldrig kommit tillbaka för att det inte fanns en viss funktion på hemsidan som jag ville ha. Jag kan ha haft en blogg i flera år, jag kanske fortfarande har några kvar, där jag går in och gör ett inlägg var sjätte månad eller så. Jag kan ha bestämt att "den här bloggen ska bara ha bilder, inga ord!" och sedan lagt upp fem bilder innan jag tröttnade.

Jag hade faktiskt en blogg som jag tog väldigt bra hand om, skrev långa inlägg på hela tiden, men tyvärr gick hemsidan i konkurs och alla bloggar försvann. Nu när jag tänker på det har det faktiskt hänt två gånger.

Nåväl. Den här bloggen är den jag är mest lojal mot, för tillfället iallafall.

 

Den här bloggen startade jag bara liksom, utan anledning, jag bara blev medlem och använde den som någon sorts dagbok där jag filtrerar bort 70% av allt jag tänker och känner och sådär. Om jag ska använda den här bloggen som någon sorts personlig outlet, så borde jag ju inte vilja ha särskilt många läsare, eller hur? Kanske inga alls, det här är ju mitt privatliv som jag publicerar på internet helt utan att tänka över saken.

Ändå stör det mig att den här bloggen är bara jag, jag, jag och att jag är den enda som besöker den för att skriva fler inlägg om mig, mig, mig som ingen förutom jag läser.

Jag vill skriva om något kul ju. Jag vill att andra ska tycka att det är kul att komma hit och läsa. Jag vill inte att allt jag skriver ska handla om mig, vem fan bryr sig om mitt privatliv liksom?

 

Men tyvärr, och det här kanske jag redan sagt flera gånger, är jag en ganska tråkig människa. Visst, jag kanske är kul att prata med och sådär. Jag kanske har en viss humor i min jargong osv. Men jag har inga intressen, förutom film då, och filmrecensioner skulle jag inte alls vara bra på. Jag har ingen hobby, jag gör aldrig något på min fritid. Ibland går jag väl ut och blir full med mina tjejkompisar, men jag bor på Gotland så det blir inga färgglada klubb-bilder på korta klänningar och cocktails direkt.

Jag har ingenting som är min grej, ingenting som jag gör. Ingenting att ta bild på eller visa processen av. Ingenting som jag kan mycket om. Det hade varit diabetes typ 1 isåfall, men vem vill läsa om dimsyn och insulin?

 

Nåväl, ni fattar. Jag tycker det är kul att blogga, trots att min blogg är skittråkig. Jag har inget att skriva om, så jag berättar bara om vardagstråkigheter. Jag önskar att jag hade något att förmedla, då inget gör mig gladare än när jag lyckas underhålla/göra andra glada på ett eller annat sätt. Men det har jag inte. Det kanske jag hade haft om jag var vegan, eller var förlovad med en prostituerad, eller om jag var institutionaliserad eller något, men det är jag inte.

Jag vet inte ens vart jag ville komma med det här inlägget, jag antar att jag bara ville säga förlåt för att jag fortsätter skriva trots att jag inte har något att säga. Men jag tycker det är kul att blogga. Väldigt tråkigt bara att jag inte har något att blogga om.