Midnattsglass

Det känns lite som att jag är allergisk mot allt i hela världen. Att vad jag än ser så blir jag skitsur, avundsjuk eller på annat sätt upprörd. Och de minsta saker som händer varje dag förstör mitt humör för flera timmar framöver.

EXHIBIT A: idag skulle jag steka något, och mor höll redan på med ugnen, så hon sa "jag sätter på spisen åt dig", och det gjorde hon. När jag väntat på att plattan skulle bli varm i tio minuter så ser jag att mor glömt att vrida upp timern på spisen (timern är som en säkerhetsgrej, om den inte är på så blir inga plattor uppvärmda).

Den där pyttelilla grejen som bara stal tio minuter av min livstid, som gick att åtgärda på trettio sekunder, fick mig ändå att sucka som om jag just trampat i en hög kattskit. Varför. Varför bryr jag mig om något så jävla obetydligt.

Orkar inte vara överkänslig längre. Det här är skitjobbigt.

 

Och nej, det är inte hormoner. Eller det är det säkert, men det har inget med att jag är tonåring att göra. Är så jävla trött på den förklaringen. Vad som än är fel så är det "säkert bara en tonårsgrej".

Har varit en överkänslig liten bitch sen jag var typ sex år, så nej, skyll inte på att jag är tonåring för fan.

 

Idag har jag inte gjort någonting.
Det gjorde jag inte igår heller.

Allt suger bara. Orkar inte ens förklara varför. Jag är inte ens säker på om jag vet varför.

 

Jag vill vara bra på något. Någon sport, så man kan gå och träna ibland. Något estetiskt, så man kan ha en liten stund för sig själv or some shit like that. Något roligt, så man kan öva på det utan att flippa ur.

 

Orkar inte. Hejdå. /sadsmileyface